﻿Här i Mackmyra går allt fredligt
och gemytligt till. Det enda man
lägger märke till är den stillaståen-
de fabriken, från hvilken icke mer
någon rökpelare bolmar upp, de
hnndratusentals massavedsklabbar-
na, som ligga och ta sig en grund-
lig sommartorka, en och annan av
de nyanlända 13 poliserna, som nå-
gon gång sticker ut näsan — de
hålla sig för det mesta inomhus el-
ler i skymundan — arbetarkasär-
nerna, hvilkas fönster stirra tomma
och svarta, samt de många arbeta-
re, som även på söckendagarna lig-
ga och rulla sig i gröngräset. Des-
sa arbetare ha i år fått sig en rund-
lig ”semester” och sanningen att
säga var den icke blott välkommen
stan rent av behövlig för många av
dem. Man skämtar allmänt i byn
om att arbetarna här aldrig haft så
bra hull och hy, som de fått sedan
lockouten utbröt, och i förrgår ta-
lade jag vid en arbetare, som sade
sig icke ha haft hopp om att leva
10 veckor till, om han måst uthärda
svavelsyreångorna i fabriken. Han
saknade nämligen då sömn och mat-
lust, hastade oupphörligt och var
till ytterlighet utmärglad. Under
dessa fyra månader har han fått
hvila sig i den friska luften, steka
sig i solbadet och sova om nätterna,
med den påföljd, att hostan alldeles
upphört och den förut, man skulle
kunna säga, genomskinlige man-
nen, har blivit brun i hyn och om
inte fet, så dock vid tämligen godt
hull. Vid mitt samtal med honom
sade han sig nu ha hopp om att för
en ganska god tid framåt kunna
nthärda strapatserna inom fabri-
ken. Alltså icke något ondt, som
toke för något godt med sig.